Förespråkar minimihälsovårdspolicyn för dem som är osynliga. De statslösa

Definition och omfattning av statslöshet

En statslös individ är någon som inte är ”erkänd” som medborgare av något land. Bara för att göra det kort, dessa människor har inte rätt att inte bara ha ett pass, utan till och med att be om det! Antalet statslösa personer globalt är – för närvarande – fortfarande okänt. UNHCR: s uppgifter från cirka 96 länder indikerar att det i slutet av 2021 fanns uppskattningsvis 4,3 miljoner statslösa personer eller personer av obestämd nationalitet. Baserat på dessa siffror kan de största kända populationerna av dem som är statslösa eller av obestämd nationalitet hittas i Elfenbenskusten (931 166), Bangladesh (918 841), Myanmar (600 000), Thailand (561 527) och Lettland (195 190)².

Internationell rättslig ram för skydd mot statslöshet

Det finns en internationell rättslig ram för att skydda statslösa personer och för att förebygga och minska statslöshet. 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning (1954 års konvention)³ fastställer den internationella rättsliga definitionen av en statslös person som någon ”som inte betraktas som medborgare av någon stat enligt sin lag” och omfattar dessa personer särskilda rättigheter såsom rätt till utbildning, anställning och boende samt rätt till identitet, resehandlingar och administrativt bistånd. I denna definition har inget nämnts om tillgång till hälso- och sjukvård eller rätten till ett minimistandardskydd för hälso- och sjukvården.

1961 års konvention om minskning av statslöshet (1961 års konvention⁴) kräver att stater fastställer skyddsåtgärder i lagstiftning för att förhindra statslöshet vid födseln eller senare i livet, till exempel på grund av förlust eller avstående från medborgarskap eller statssuccession.

Rätten till en nationalitet anges också i flera internationella människorättsinstrument och uttalanden, såsom Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, konventionen om barnets rättigheter, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och konventionen om migrerande arbetstagare. Vidare stärker internationell sedvanerätt statslöshetskonventionerna genom nyckelnormer som förbudet mot rasdiskriminering, vilket gäller både förvärv och förlust av medborgarskap och behandling av statslösa personer.

Men även om nästan alla europeiska stater har undertecknat internationella lagstandarder för skydd av statslösa människor, måste de flesta interna lagstiftningar baserade på National ’s Magna Charta i olika länder möta bristen på effektiva nationella ramar för att genomföra dessa åtaganden i praktiken. Detta har lämnat många människor som dagligen utsätts för diskriminering och kränkningar av rättigheter.

Lösningen på detta problem är en stark nationell baserad ”politisk vilja”. Stater måste inrätta förfaranden för fastställande av statslöshet som en legaliseringsväg för statslösa människor som annars skulle fastna i obestämd limbo. Den limbo där risken att sättas vid gränsen för någon hälso- och sjukvårdsskyddspolicy är realistiskt konkret.

Uppmuntrande nog har vissa länder nyligen tagit positiva steg mot detta mål. Statelessness Index webbsida⁵ ger fördjupad information och analys om hur länder inom Europa presterar mot sina internationella åtaganden på detta område (och andra). Indexet jämför vad länder gör för att identifiera och skydda statslösa personer, inklusive om de har ett särskilt förfarande på plats och hur det står sig mot granskning mot internationella normer och god praxis inom områden som processuella skyddsåtgärder, bevisbedömning, överklaganderätt, skyddsstatus och förvärv av medborgarskap. Indexet belyser en del god praxis, men det visar också att det finns mycket kvar att göra. Förresten, även under dessa omständigheter nämns minimistandarden för hälso- och sjukvårdsskydd vagt.

”Först och främst har det blivit tydligt att statslösa människor är bland de som påverkas mest negativt av pandemin…” säger Chris Nash, direktör för ens *. ”De är också ofta de första att reagera på marken och stödja sina samhällen. Det är viktigt att statslösa människor och drabbade samhällen blir hörda och får bättre resurser. Tillsammans med statslösa människor försöker vi ta itu med de skyddsluckor som pandemin har visat” ⁶. Det är intressant att notera att i ens strategiska plan 2019-23, LÖSA STATSLÖSHET i EUROPA – bland olika prioriterade frågor har ens Advisory identifierat fyra breda prioriteringar – ”hälsa” teman är tillräckligt ”nämnda”.

Ändå har de icke-statliga organisationer som representerar det statslösa samhället senare i samband med covid-19 betonat lokala myndigheter i hela Europa för att säkerställa att hälso- och sjukvårdssystemen tillgodoser behoven hos hela befolkningen, inklusive de marginaliserade och missgynnade och – överlag – de som inte är ”närvarande” i territoriet baserat på pappersdokumentation. I de flesta länder är rättslig status och formell dokumentation faktiskt en förutsättning för att få tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet och minimistandard. De är också förutsättningar för att få tillgång till viktiga sociala bestämningsfaktorer för hälsa, inklusive sysselsättning, socialt skydd och adekvat boende. Över 500 000 statslösa personer i Europa, många som tillhör minoriteter, åtnjuter inte den grundläggande mänskliga rätten till erkännande överallt som en person inför lagen⁷. I en färsk rapport, från European Network on Stateless (ens) i 2021, har fröken Dunja Mijatović som Europakommissionär för mänskliga rättigheter som citeras som ”COVID-19 har visat att rätten till hälsa inte kan skyddas på individuell nivå. Det kräver effektiva system som tillhandahåller inkluderande förebyggande, behandling och rehabilitering för alla, lämnar ingen bakom sig och säkerställer att strukturella ojämlikheter inte förstoras över tiden utan störs och åtgärdas⁸”.

Att fördjupa sig i vissa aspekter av ENS-rapporten Situationsbedömning av statslöshet, hälsa och COVID-19 i Europa⁹ kan också vara användbart för att få en mer global bild av den senaste tekniken för ”behov”. Den sociologiska undersökningen baserades på strikta datainsamlingsmekanismer. Dessutom producerade det i slutändan en uppsättning rekommendationer som det kan vara användbart att veta lite mer på djupet.

I ett bredare sammanhang när det gäller ”rättigheter” identifierar ESN-rapporten tydligt vissa behov relaterade till ”rätten till hälsa” och föreslår några ”politiska” initiativ för stater i form av rekommendationer.
Låt oss titta på de mest relevanta:

• Stater måste garantera rätten till hälsa för alla på deras territorium, inklusive statslösa personer under och efter covid-19;
• Stater bör överväga att legalisera alla statslösa personer under folkhälsokriser för att garantera rätten till hälsa. På längre sikt och där de ännu inte har gjort det, bör staterna införa mekanismer för att identifiera och lösa fall av statslöshet på sitt territorium samt förfaranden för fastställande av statslöshet för att garantera statslösa migranter det skydd de ska ha enligt 1954 års konvention;
• Stater måste upprätthålla skyddet av liv och hälsa för alla statslösa personer genom lämpliga åtgärder för att lindra och stödja sjukdomar i läger, härbärgen, bosättningar, sociala bostäder och invandringsfängelser; och inklusive de som är hemlösa. Statslösa människor och deras samhällen oavsett miljö (som spänner över samhället, boendecentra och invandringsfängelser) måste förses med personlig skyddsutrustning (masker) och andra grundläggande förnödenheter (handtvätt, tvål, varmt och rent vatten, handdukar);
• Stater får inte kvarhålla statslösa personer under förevändning av sjukdomsförebyggande eller inneslutning. Staterna är skyldiga att vidta åtgärder för att förhindra godtyckligt frihetsberövande av statslösa personer och säkerställa full tillgång till rättigheter och tjänster samtidigt som de tillhandahåller tillräckligt stöd för boende, hälsa och social omsorg (inklusive barnomsorg) vid frigivning från invandringsfängelse.

Det skulle också vara intressant att ta en titt på statslöshetsgemenskapen i Europa. I december 2015 antogs slutsatserna från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar om statslöshet. Som konsekvenser av slutsatsen kommer inom debatten i rådet (rättsliga och inrikes frågor) ¹⁰ slutsatserna att ge uppdraget till det europeiska migrationsnätverket¹¹ (EMN) att upprätta en plattform för utbyte av information och varupraxis. EMN: s styrelse inrättade EMN-plattformen om statslöshet den 20 maj 2016. Syftet med EMN-plattformen om statslöshet bygger på avsikten att öka medvetenheten om statslöshet och att sammanföra alla relevanta intressenter på området: företrädare för medlemsstaterna, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, europeiska byråer, internationella organisationer och icke-statliga organisationer. Det första praktiska målet med denna plattform var att fastställa tillståndet för statslöshet i Europeiska unionen. Dessutom samlar plattformen in och analyserar information om statslöshet via EMN: s ad hoc-frågesystem. Den senaste rapporten EMN INFORMERAR OM statslöshet i EU, uppdatering version 4.0i november 2016 finns tillgänglig online på denna adress/:/https://home-affairs.ec.europa.eu/ ¹². Är en mycket intressant rapport eftersom den fördjupar sig i den rättsliga situationen i varje europeiskt land i förhållande till statslöshet. För varje enskild medlemsstat i unionen behandlas en hel rad frågor, när det gäller bristen på rättigheter och svagheten i varje lands skyddssystem.

Sammanfattningsvis är det uppenbart att statusen för statslösa ofta sammanfaller med den för ”papperslösa” invandrare. Ett villkor för administrativ oegentlighet som driver till botten av det civila samhället dessa siffror berövade någon garanti för laglighet. Dessutom blir det allt svårare att ta itu med frågan om grundläggande rättigheter om detta är starkt kopplat – oundvikligen – till den ”byråkratiska” frågan om ett ”enkelt” dokument.

Alla åtgärder för att skydda de sårbarheter som de som befinner sig i ett statslöst tillstånd står inför i ett land måste nödvändigtvis börja med en tydlig definition av det statslösa tillståndets rättsliga organ och det bör göras på Magna Chartas nivå för stater.

Utan en stark relevant filosofi och rättsliga åtgärder och trots starkt stöd från det civila samhället och internationella organisationer, inklusive UNHCR under pandemin, visar de uppgifter som samlats in i ens, Situationsbedömning av statslöshet, hälsa och COVID-19 i Europa att statslösa upplever extraordinära sårbarheter och kränkningar av rättigheter i förhållande till hälsa, men inte bara. Det uppmärksammar deras osynliga natur i samhällen, politik, länder och på europeisk nivå. Den avslöjar en tydlig avsaknad av specifika empiriska bevis och uppmärksamhet från stater om konsekvenserna av statslöshet för att effektivt ta itu med COVID-19. Så huvudfrågan är…vilka är konsekvenserna som statslösa människor möter idag över hela världen? Utan medborgarskap eller en minimiprocess för ”nationellt erkännande” baserat på ”territoriet” har statslösa människor inget rättsligt skydd alls och ingen rösträtt och de saknar ofta tillgång till utbildning, anställning och hälsovård, registrering av födelse, äktenskap eller dödsfall och egendomsrättigheter. De har ingen tillgång till livet. Bara överleva för sig själva, utan förflutet eller framtid, och en osäker nutid.

Palestina är kanske det mest kända av alla moderna fall av ”statslöshet”. Vad innebär det att vara medborgare i en
stat utan formellt erkännande, särskilt under loppet av många decennier och generationer? Denna fråga beaktas
i botten av den internationella politiska diskussionen, på grund av de långvariga striderna i Gazas område.

13,0 MILJONER TVÅNGSFÖRFLYTTADE
Den totala tvångsförflyttade och statslösa befolkningen till UNHCR i västra och centrala Afrika (WCA) avser folket
UNHCR har i uppdrag att skydda och bistå. Det inkluderar de som har blivit tvångsförflyttade; de som har återvänt
hem inom de senaste åren; de som är statslösa eller riskerar att bli statslösa; och andra grupper till vilka UNHCR har
utökat sitt skydd eller bistått på humanitär grund.
[https://reliefweb.int/report/nigeria/unhcr-rbwca-forcibly-displaced-and-stateless-population-31-january-2023]

”Miljontals människor runt om i världen är statslösa. Detta inger djup oro. Konventionen om
Minskning av statslöshet är ett viktigt verktyg för att ta itu med problemet. Många stater har redan lagstiftning
som överensstämmer med bestämmelserna i konventionen och genomförandet av den kostar mycket lite. Ännu få stater
är parter i detta instrument.
Detta måste vi ändra på. Jag lovar fullt stöd från mitt kontor till regeringar som vill bli partier”.
António Guterres, FN: s generalsekreterare
https://www.refworld.org/docid/4cad866e2.html