YTTRANDEPAPPER
Kvinnliga könsstympningar är fortfarande idag ett betydande problem inte bara i vissa geografiska områden på planeten där de traditionellt har beskrivits allmänt utan också i till synes oväntade sammanhang.
Faktum är att i samband med den massiva globaliseringsprocessen har migrationsströmmarna som börjar från samhällen som historiskt praktiserar kvinnlig könsstympning genomfört sannolikheten för att möta dessa kulturella/religiösa metoder även i länder där de inte hade observerats eller beskrivits tidigare.
Denna förekomst har väckt en stark reaktion i ett försök att förhindra fortsatta sedvänjor med kvinnlig könsstympning i invandrarbefolkningar som är kulturellt benägna att utöva denna praxis, särskilt i europeiska länder med multietniska och mångkulturella sociala strukturer.
Det lagstiftande svaret har följt en parallell väg till den sociala och kulturella reaktionen i riktning mot att begränsa dessa metoder, pendlande mellan starkt repressiva normer för fenomenet och försök till medling mellan tradition och individuella rättigheter.
I synnerhet har Världshälsoorganisationen (WHO) tagit ett kraftfullt fördömande av kvinnliga könsstympningar som indikerar att det är en kränkning av mänskliga rättigheter och rätten till hälsa, som en extrem form av diskriminering och tortyr. På samma sätt har till exempel brittisk lagstiftning definierat kvinnlig könsstympning som olaglig i Storbritannien, vilket kräver att hälso- och sjukvårdspersonal rapporterar sådana metoder.
När det gäller invandrarbefolkningar har dock detta tillvägagångssätt inte alltid utgjort en effektiv avskräckande faktor för att minska eller eliminera bruket av kvinnlig könsstympning. Faktum är att flera studier har visat att invandrare från länder där kvinnliga könsstympningar ansågs vara ”normala” inte ändrade uppfattning om denna praxis trots långvarig kontakt med icke-acceptabla sammanhang och integration i samhällen där metoden fördömdes.
I medvetenheten om svårigheten att utrota atavistiska metoder endast genom förbud har alternativa tillvägagångssätt för problemet föreslagits, till exempel en icke-dömande transkulturell kontakt baserad på dialog och mänskliga rättigheter. Alternativt har samhällsbaserade ”självhjälpsgrupper” föreslagits för att katalysera sociala framsteg i ämnet genom kulturellt lämplig information.
Samtidigt har den progressiva ändringen av lagstiftningen i vissa afrikanska länder om traditionella läkemedel som erkänns som en integrerad del av rätten till hälsa öppnat oförutsägbara scenarier även i förhållande till traditionella religiösa och kulturella sedvänjor.
Slutligen har processen med kulturell och juridisk omdefiniering av könsidentiteter som pågår i många västerländska samhällen ytterligare belyst behovet av djupgående reflektion och en omläsning av ämnet som inte längre är begränsat till den rent kvinnliga sfären.
I detta sammanhang är hanteringen av kvinnlig könsstympning i invandrarbefolkningar ett mycket utmanande ämne inom gränsmedicin. I synnerhet kolliderar regelverket ofta med hundratals år gamla traditioner och med sociala system som är svåra att ändra, särskilt vid ankomsten till destinationslandet för migrationsprojektet. Upptäckten av kvinnlig könsstympning är starkt begränsad till migranters ankomst, med tanke på att det ofta inte rapporteras av kvinnor till den medicinska intervjun och att det är möjligt att ta fram problemet endast med en gynekologisk utvärdering. Effekten av kvinnlig könsstympning på mental och psykisk hälsa belastas också av användningen av bedömningskategorier kalibrerade till västerländska system.
Det väsentliga problemet i gränsmedicin är det faktum att allt händer snabbt och sker vid gränssnittet mellan två ofta icke-harmoniska livsvisioner: moderlandets och migrationslandets. Sociala och kulturella modeller, representation av hälsa och sjukdom har ofta en stark inverkan på enskilda berättelser och begraver dem under traditionerna hos de människor som invandraren tillhör.
I detta sammanhang är det prioriterade problemet inte hur man svarar på kvinnliga könsstympningar utan hur man tar fram problemet, hur man engagerar de som är bärare av dessa lesioner, hur man erbjuder dem möjliga lösningar på ett effektivt men också icke-dömande sätt.
Gränsmedicin är en disciplin som fortfarande är nyanserad och inte väldefinierad, men som är intresserad av ett av de mest aktuella ögonblicken i migrationsprojektet: samspelet mellan medicinen i ankomstlandet och migranternas behov. Dess uppdrag är det korrekta svaret på behoven hos en person som kommer från ett annat socialt, kulturellt och epidemiologiskt system. Detta svar är endast adekvat om det leder till ett effektivt hälsoskyddsförhållande och en allians med patienten trots de kulturella skillnaderna mellan vårdgivare och nyttjanderättsinnehavare.
De hinder som påträffas går dock fortfarande utöver hälso- och sjukvårdspersonalens känslighet och migrantens tillgänglighet för läkar-patientrelationen. Faktum är att det fortfarande finns grova strukturella hinder som lätt kan spåras i bristen på tillgång till elementära verktyg i hanteringen av patienter från avlägsna geografiska områden. Till exempel är icke-definitionen av normala värden för vanliga blodprover vanligt förekommande i stora områden i Afrika söder om Sahara; för dessa populationer antas fortfarande specifika normalvärden för kaukasiska populationer (tillskrivna deras koloniala förflutna). På samma sätt rekryterar fortfarande idag en stor del av de kliniska prövningarna som utvärderar adekvata diagnostiska verktyg eller läkemedlens effektivitet/säkerhet främst kaukasiska patienter med ett litet antal asiatiska och/eller afrikanska patienter. Dessa aspekter har en stor inverkan på den övergripande kvaliteten på medicinsk hjälp som ges till migrerande befolkningar, men framför allt vid ankomsten när mycket lite information fortfarande finns tillgänglig.
Kvinnlig könsstympning utgör därför ett ämne där migrationsmedicin har funnit ett tufft test i förhållande till hanteringen av migrerande kvinnors hälsa. Faktum är att denna inställning är ett av de slagfält där migrantens framtida förtroende för hälso- och sjukvårdsinstitutionerna i värdlandet spelas ut.